Inlagd
Jag är så trött på att vara inlagd titt som tätt. Inte en hel månad har gått på detta året som jag inte vart inlagd. Jag skriver inte ut på sociala medier, var gång jag blir inlagd, ännu mindre var gång jag åker in för att få hjälp med uppvätskning etc på akuten.
Jag blir så ledsen att inte kunna finnas där till 100% för mina barn och för min man. Jag blir så ledsen att hela tiden försöka hålla masken och fasaden uppe att allt är bra. För det är det inte. Detta tär något så otroligt på mig, på oss, och på våra barn.
Jag kämpar för att kunna få ett jobb i framtiden som jag hoppas att jag kommer kunna jobba med. Jag kämpar för att nå ett mål, en dröm, en önskan. Önskan om att både jag och min man jobbar, barnen går i skolan och vi äger vårt hus/lägenhet och har körkort och bil. Och kanske nån gång vartannat eller vart tredje år, kunna åka på semester med familjen.
Mitt tillstånd och dåliga hälsa har drivit min man till sådan stress och press att han gått in i väggen tre gånger. Även om jag vet att det inte är mitt fel, så är det så det känns. Och jag blir så arg, ledsen, uppgiven, när jag försöker ge barnen allt de där normala i familjen, men min smärta kommer i mellan, och att jag än en gång måste packa lin väska och lämna familjen några dagar. Jag blir ledsen för jag vet att barnen bara har oss, och jag kan inte vara den mamman jag önskar. Jag blir frustrerad, ledsen och avundsjuk för att mina vänner har anhöriga som ställer upp med barnpassning och ger deras barn kärlek och uppskattning. Även om dom inte är i "behov" av det pga sjukdom eller liknande, så har dom ett skyddsnät som gör det möjligt för dom att tex gå ut på bio, äta på resturang etc. Jag missunnar dom det inte. Men jag blir frustrerad och avundsjuk, för när vi går på knäna får vi kravla på ändå. Jag blir bara så ledsen. Det känns som att jag blir straffad för någon annans handlingar.
